Var på Göteborgs Horse show i Fredags.

Det var väldigt roligt att vara där i år igen. Det är ju en liten tradition nu, haha.

Man blir alltid så inspirerad, man vill bara hem och träna. Fast nu har jag ingen häst då så det kanske är bra om man köper en först ^^

Jag älskade ju frihets dressyren så fruktansvärt häftigt. Honza tror jag han hette, kontrolerade tre hästar löst i manegen med bara hjälp av två spön för att visa vägen. Han red på dom och busade med dom, utan varken sadel eller träns. Det kallar jag förtroende asså, att förstå sin häst så bra och att få detta magnefika djurs tillit, det är respekt.

Annars var det såklart mycket grejjer på mässan och man vill ju köpa allt, men hade inga pengar denna gång så det blev bara strumpor och vinterbyxor, för min del.

Sköt om er och visa era nära & kära att ni bryr er om dom   

Gick jätte bra igår på arbetsintervjuen. Han sa att jag spred en så stor glädje och hade så mycket energi, precis vad han letade efter, haha.

Så idag ska jag dit igen och gå en liten kurs och prov jobba lite. Ska vara där från 16 - 20.

Så får vi hoppas att jag får det, då kan ni räkna med att jag kommer ringa runt och trakasera er, haha.

Nu lyssnar jag på Björn Rosenström, kan alla låtar utantill (pinsamt), haha. Men han är ju grym   

Syrran har fyllt år idag också, så har fått gå upp jätte tidigt för att sjunga för henne, och ge henne frukost på sängen. 15 år, byxmyndig. Sedan blir man 16 & 17, tråkigt. 18 är kul. 19 meningslöst. 20 är ju bäst!

Sköt om er, tills vi hörs igen   

Här är en tjej som är otroligt duktig på att få hästarnas förtroende.

Kolla in hennes bilddagbok också mirakelbarn@bdb

Det här är något jag också vill kunna göra, blir mitt mål när jag skaffar häst igen. Jag orkar inte slösa massa pengar på massa hopplektioner. Jag får så fruktansvärt ont i knäna :(

Aja, här får ni en vacker film, enjoy.

Igår tog jag hål i örat, hehe. Blev ett däruppe i brosket, eller ja. Har haft ett där innan men det har vuxit igen, så då var det bara att ta ett nytt.

Här får ni en liten bild.

Och imorgon ska jag på arbetsintervju eller något på Profact. Får se hur det går, man hoppas ju alltid på det bästa.

Bryr mig inte riktigt vad jag får för jobb bara jag får ett, orkar inte bo hemma längre. Liksom vem gör det?!

Aja, sköt om er    

Lägger upp två roliga sms jag hittade på felsms.com, haha, lider med dom.

Till: Mamma
Sms: Fan sen senaste gången vi hade sex ser det ut som min snopp har krympt :S
Svar: Men gud! Sonen min vad håller du på med?

Förklaring: Hehe...lite väl pinsamt men aa jag skulle skriva det där till min flickvän men blev till min mamma istället...

Felsms.com

Till: Pappa
Sms: Du borde komma hit så snart som möjligt! För jag är kåt och snart kommer jag börja använda varenda grönsak i köket. ;)
Svar: Håll dig borta från köket!!!

Förklaring: Skulle skicka detta till mig pojkvän som jag saknade. Råkade dock skicka detta till min pappa och det va lätt pinsamt. Efter det snackade vi inte på 4 veckor. :/

/Carro

Felsms.com

Har länge funderat på skillnaden mellan att ha självkänsla och att vara självsäker.

Men jag tror att jag klurat ut det nu. Ni får rätta mig om jag har fel. 

Jo, självkänsla är hur du känner dig inför din kropp och spirit. Man kan vara väldigt missnöjd med sig själv  och det är ofta något som tynger ner en.

Det är svårt att älska sig själv i alla lägen.

Självsäkerheten däremot är något som visas utåt. Man kan ofta se om en person är självsäker, och man kan känna det själv ibland. Man tänker "det här grejjar jag, inga problem".

Jag ta mig som ett exempel. Jag har en riktigt taskig självbild/självkänsla, och det tror jag många har, speciellt ungdomar, som fortfarande inte hittat sig själva riktigt.

Jag kan känna att jag inte är värd ditten och datten, att jag är för ful, att jag inte klarar av vissa saker. Jag är egentligen en ganska tyst och lugn person, faktiskt för att jag är väldigt blyg. Men jag har försökt överskugga det med att försöka vara självsäker utåt och att aldrig visa mina svagheter, jag har säkert lyckats lura de flesta. Om någon säger något små elakt till mig även om de inte menar något illa, så tar jag åt mig väldigt mycket, fast det är inget jag visar även om jag blir ledsen inombords. 

Det som jag är mest rädd för är att bli djupt sårad, vilket alla måste bli någongång i sitt liv.

Jag kan prata mycket och bjuda på mig själv, kan prata med nya människor, vilket jag egentligen har väldigt svårt för. Men jag har lärt mig, ge det nya folket du träffar en kram, det brukar alltid lätta upp stämningen. Att ta i hand och hälsa så vuxet ger ofta tysta stunder och kan ge en jobbig känsla, "man vill ju inte skämma ut sig inför nya människor".  

Något som jag är riktigt urusel på är att trösta folk , jag klarar inte av det. Jag är personen som hellre försöker få personen som är ledsen att skratta, istället för att krama om honom/henne. Jag tror det kan bero på att jag är rätt dålig på att visa känslor, vill inte öppna mig helt, och falla handlöst ner i ett tomrum.

De personer som faktiskt kan gråta och visa starka känslor inför andra männsikor, det är de som är de starka personerna, tycker jag.

Jag kan nästan bli avundsjuk på dessa männsikor, som så öppet kan visa vad de känner. Själv gråter jag nästan aldrig inför andra, jag stänger hellre in det inom mig. De få gånger jag faktiskt gråtit är när jag varit riktigt ledsen så att jag inte kan hålla mig, men då gömmer jag ansiktet och blir väldigt arg på mig själv. För för mig så är det en stor svaghet att visa sig sårbar/mänsklig, vilket jag inte är stolt över, men jag pallar inte.

Hoppas att ni fattade något, och kanske kan dra lite lärdom av detta, och fråga er själva "vem är jag?".

Ni får en bild på mig i brunt hår också. Jag gillar det, haha   

Så sköt om er och försök att stå på er